pugishdelite.blogg.se

Jag tror att alla har märkt hur galet år 2020 har blivit!. Corona viruset smyger hela tiden bakom ryggen på oss, sitter på lur och väntar på rätt tid att slå till. Jag jobbar inom vården, så just vi inom yrket är vi inte alls oroliga att bli arbetslösa i den närmaste framtiden. Tvärtom. Vi jobbar och jobbar och kan vara helt slut på dagarna. Tur att man har mopsarna som motiverar en att gå ut i naturen varje dag. Det helar både människa och hund.

Då vi inte har varit speciellt aktiva här på bloggen under en lång tid, (ber om ursäkt för det, kära mopsvänner!) så får jag berätta lite kort om hur vårt 2020 har varit så länge. Det blev ingen hundträning eller tävlande alls i år. Lediga dagar från jobbet försökte vi lämna Vetlanda så mycket det bara gick och åka med husbilen och hundarna ut i naturen, oftast för fiske. Mest stannade vi på campingar eller fricampade vid kusterna, från Västervik i öster (låter galet det där) till Falkenberg i väst. Fiskelyckan varierade, men allt som allt fick vi både gädda, abborre och strömming i bräckt vatten samt torsk, spätta, makrill och havsöring i saltvatten.

När det gäller själva semestern (ett separat inlägg om det kommer snart), så blev det helt galet och spontant. Först var det covid 19 som bestämde vad vi skulle göra på semestern. Jag tog bara 3 veckor och vi skulle åka med husbilen runt i närområdet (2 timmar hemifrån, kommer ni ihåg den regeln än?). Men precis innan semestern började ändrades reglerna och man öppnade gränsen till Polen, Tyskland o s v. Så vi tänkte, varför inte campa i Polen och samtidigt träffa våra släktingar där? Men väl på plats i Polen sade vi: näää, massa mygg och regn... vi kör vidare. Och till slut blev det hela fyra veckor i Kroatien. 

 

Efter vår sena semester åkte vi till Timrå för att pojkarna (Adam och vår äldste grabb Alex) skulle försöka fiska lax, något de aldrig gjort tidigare. Det blev en lyckad resa till Bergeforsen. En lax på 7kg, en på 8kg samt en på 6,5kg som vi fick av några fiskare där.

 

Tiden rinner obarmhärtigt fram och man hinner knappt blinka så är det höst med fallande löv och dimma så fort man tittar ut. Ni vet att vi inte har haft några valpar sedan Laikas kull 2018. Nu tänkte vi avrunda det hemska året som var fyllt med smärta och sorg med något underbart positivt och vackert...valpar i hemmet. Vi parade både Laika och svarta Nina med 10 dagars mellanrum. En chansning på att åtminstone en tjej skulle bli dräktig. Och som vi kan se, bär vår älskade Laika på nya liv i lilla magen som växer på tvären.... vi håller tummarna för henne och hennes avkomma! Än så länge ser vi inget på Nina, men än finns det tid och hon är större och längre än Laika, så det syns inte lika väl på henne. Så här är vi nu, den 13 November. Önska oss lycka till med slutspurten av 2020!